Historiska betraktelser

 Per Nyström   Eric Carlberg   Henrik Samuel Nyberg

Willy Kyrklund   Sven Delblanc

Ø      Per Nyström: Officer Per Nyström levde i Iran under fem år före första världskriget. Han ingick i den svenska officerskår som organiserade det persiska gendarmeriet på uppdrag av den qajariska shahen. Nyström gav 1925 ut en reseskildring med titeln ”Fem år i Persien som gendarmofficer” (Albert Bonniers förlag) som berättar om sin tid i Iran.

  

Teherans basar

”Något som särskilt lockade oss ut på upptäcksförd var de omfattande basarerna. Bortsett från all möjlig sorts kram, som där förekom, funnos massor av saker, vilka frestade den magra plånboken. Först och främst mattor. Basarerna, som äro inrymda i flera stora, helt överbyggda kvarter, göra vid första besöket intryck av ett fullständigt virrvarr. Men så småningom finner man att där härskar bra mycket större ordning än man tror. De olika yrkesgrupperna och handladena ha nämligen sina bestämda delar av utrymmet. Man ser matthandlare för sig, skomakare för sig. Guldsmederna äro placerade tillsammans och kopparslagarna ha sina egna basarer och där råder ett öronbedövande larm. Här och var äro växlare tillfinnandes, som för en ringa slant styra om växlandet av större sedlar och mynt, vilka vederbörande köpman inte kan ge tillbaka på. Dessa personer äro mestadels av judisk härkomst. Något religionshat finner man icke, utan var och en låter den andra vara i fred.” (sid 24) 

Om den persiske köpmannen

”Den persiske köpmannen är en ganska smart herre. Trots att han inte alltför ofta besväras av lättlurade turister, går han till väga på precis samma sätt som hans yrkesbröder överallt i orienten. Kan kunden inte tala språket, förstår denne merkurieson att begära pris, som kommer en att häpna.” (sid 25) 

Persisk vattenpipa

”Efter orientaliskt bruk går det inte an att börja tala affärer brådstörtat, utan tiden före den middag, vi blevo bjudna på, användes till tedrickning, utbytande av blomsterrika komplimanger och ”ghalianrökning” – vattenpipa. Till skillnad från den turkiska – ”narghilé” – har detta rökinstrument ett styvt munstycke av trä, ungefär en halv meter långt. Turkarna insupa som bekant röken genom en slang. Tobaken ligger hoppackad i en tjock kaka ovanpå en ställning, från vilken ett annat rör leder ned till vattenbehållaren. En metallring innehållande glödande träkol är placerad överst, och det gäller att suga duktiga tag för att få drag. Det är en kraftig njutning, ty röken måste varje gång sugas in i lungorna – man orkar inte få någon verkan blott med munnen – och har man rökt ett par ”ghalianer” efter en bättre middag, är det inte ur vägen att säga till om sin vagn” (sid 59-60)

Tillbaka till toppen

 

Ø      Eric Carlberg: Generalkonsul Eric Carlberg hör till de svenskar som verkligen fått tillfälle att studera Iran inifrån. Han var en av de första officerare som åren före första världskriget organiserade det persiska gendarmeriet. Senare återvände han till Iran som affärsman och tjänstgjorde i flera perioder som svensk generalkonsul. I sin reseskildring ”På uppdrag i Persien. Glimar från en trettioårig vistelse under solens och lejonets tecken” (Natur och kultur 1962) berättar han om sina upplevelser av orientalisk kultur. Carlberg var även en god kännare av persisk keramik och mattkonst.

  

Mattor

Tillverkning av handknutna mattor förekom säkerligen redan i gamla tider för golvbeklädnad i palats och dylikt, men några spår därav finns inte. De äldsta ännu existerande mattorna är från shahen Abbas tid, sålunda omkring 350 år gamla. Ett fåtal exemplar finns bl.a. på Victoria and Albert Museum. De är ganska grovknutna men har kraftiga vegetabiliska färger och utmärkt vackra mönster. Någon enstaka gång utbjuder en matthandlare en ”Shah Abbass matta”, men känner man antikvitetshandlaren på pulsen, medger han att det är en efterapning. Den är grovknuten och ”antikverad”. Antikveringar går så till att mattan bredes ut på en starkt trafikerad plats, t.ex. i basaren, där tusentals fötter ger den en naturlig slitning. Den tvättas och lägges i solen för att färgerna skall dämpas. Proceduren upprepas tills den får ålderns patina och man skall vara god mattkännare för att märka att det är en nygjord matta. Denna sorts ”antikvering” av mattor är emellertid förbjuden sedan ett antal år tillbaka.” (sid 124-125) 

Svenska generalkonsultatet

”Svenska generalkonsulatet flyttade 1932 till en ny bostad vid Avenue Bahrami, i hörnet av Avenue France, där bl.a. de franska och italienska beskickningarna hade praktfulla residens. I vårt nya hus, omgivet av en vacker trädgård med vattenbassäng, fanns stora utrymmen; det gav värdefulla möjligheter till representation. I vår gästbok – inbunden med antika persiska oljemålningar på pärmarna har många gäster under åren 1929-1957 inskrivit sina namn. På en sida, avseende en middag i november 1934, står namnet Ingrid, skrivet av dåvarande prinsessan av Sverige, nu Danmarks drottning.” (sid 73) 

Eric Gyllenstierna

”Generalkonsulatet sorterade under den svenska beskickningen i Moskva, och som regel avlade beskickningschefen där besök i Teheran en gång om året. Om jag inte missminner mig, var det i september 1930 som Sveriges dåvarande minister i Moskva, friherre Eric Gyllenstierna, blev ackriditerad i Teheran. Han var en herreman i ordets bästa bemärkelse, fint bildad, intelligent, ovanligt bhaglig i sitt uppträdande och främmande för allt vad intriger hette. Han var lätt att samarbeta med och utgjorde för oss svenskar i officiell ställning ett värdefullt stöd. Lång och smärt, med manliga, regelbundna drag rörde han sig med självfallen elegans i salongerna. I sin ämbetsövning hade han lätt att vinna framgångar genom sin älskvärdhet och var känd för sina stilistiskt välformade skrivelser. Perserna, som hade sinne för stil, var imponerade av den svenske baronen; han blev populär både i persiska och i utländska diplomatkretsar.” (sid 73)  

Bad i Kaspiska havet

Persien är ett land som lockar till utflykter och camping, om man väljer rätt årstid och lämplig trakt. Proviant som i Europa räknas till lyxklassen – för att bara nämna frukt av utsökt beskaffenhet – kan man i regel köpa på platsen och behöver inte lita uteslutande till medförda konserver. Våren 1930 tyckte vi att det skulle vara skönt med några dagars friluftsliv. Vi packade bilen med tält, konserver och utrustning för jakt och fiske och gav oss i väg till Pahlevi. Vi började med ett härligt bad i Kaspiska havet. Det är visserligen en ”insjö” – jordens största – men vattnet är salt. Totalt är salthalten till och med högre än i oceanerna, fastän summan av salterna är olika. Koksalthalten är sålunda 16 procent lägre men bittersalthalten högre (19 procent) än i världshaven. Att bada i Kaspiska havet är lika uppfriskande som att bada i Atlanten! (sid 131) 

Störfiske

”Den persiska kaviaren torde vara den läckraste som existerar. De största och mest givande störarna förekommer nämligen i södra delen av Kaspiska havet och fångas när de går upp i floderna för att lägga sin rom. Fisket och beredningen bedrevs på den tiden av de persisk-sovjetiska fiskerierna med rysk och persisk personal. Fångsmetoden var primitiv. Över floden spändes en kraftig lina eller wire försedd med tvärlinor, i vilkas ände stora järnkrokar hängde ned mot botten. Då stören passerade fastnade krokarna i fiskens gälar. Fångstmännen skyndade då ut i det grunda vattnet, som fick ungefär till knäna, och bedövade stören med ett slag i huvudet med baksidan av en yxa. Sedan drog de upp fisken på land och överlämnade den till kaviarmakarna – på den tiden uteslutande ryssar. Med ett enda snitt skar de upp stören, tog ut ”kaviarbyxorna” med händerna och lade dem i ett stort träfat. Där togs hinnorna bort, och kaviaren överfördes med stora träskedar i ett såll, som med mjuka rörelser skakades av ett ämbar av trä. Kaviarkornen ramlade oskadda och frigjorda från varandra ned i ämbaret. Emellänåt gjordes ett kort uppehåll, och förmannen strödde en nypa vitt pulver över kornen. Jag frågade om det var salt; ett korthugget njet blev svaret. Jag hörde sedan att ryssarna använde borax till den färska kaviaren. Men det var tydligen en yrkeshemlighet.”  

Sportevenemang

”Ett stadion var fullt utbyggt, och där firar shahen varje år en del av sin födelsedag med att bevista ett välordnat sportevenemang. Jag har personliga minnen av en dylik tilldragelse. Det var i november 1956. […] Högtalarna meddelade att nästa lopp var 5 000-metersloppet. Där hade två utländska löpare accepterat inbjudan att delta, en svensk och en italienare. Svensken, som i Sverige någon vecka tidigare sprungit på nära nog rekordtid, var favorit. Efter två varv gjorde svensken ett ryck, tog ledningen med 30-40 meters försprång. Massorna hejade: Suedi – Suedi… ”Vet icke svenska idrottsledningen att Teheran ligger på 1 200 m höjd”, var vår reflektion. Den persiska favoriten gick fram i hård fart och vann överlägset efter en fin sluspurt. Massan gallskrek av förtjusning. Vinnaren, en stilig smärt löpartyp, fick springa ärevarv och log med sina kritvita tänder. Han fördes fram till shahens tribun och fick sin monarks handryckning. Persien hade vunnit.” (sid 143-144) 

Persiens framtid

”Den persiska oljan dirigeras numera som sagt av en internationell sammanslutning av Englands, USA:s, Hollands och Frankrikes största oljebolag. Rent fabulösa värden står på spel. Dessa stormakter torde därför genom u-hjälp till Persien vilja lämna sitt stöd till en snabb jordreform, varefter industrialisering kan börja.

Med sin nedärvda höga kultur måste Persien bevaras åt eftervärlden. Det är ju icke endast oljan det gäller utan även landets dominerande läge i Främre Orienten och dess inflytande på den strategiska balansen i Medelhavsområdet.

Persien med sina praktfulla bergformationer och breda vidder badar nästan året runt i strålande sol, och på nätterna är den mörkblå himlen översållad med stjärnor. Den torra luften gör att man lättare uthärdar sommartidens höga temperaturer. Hos befolkningen, hög som låg, möter mn översvallande gästfrihet och hjälpsamhet. Landet har sin egen tideräkning, utgående från Muhammeds födelse. När detta skrivs – 1962 – räknar Persien 1341. Alla följer strängt koranens föreskrifter och förtär t.ex. varken vin eller sprit. När solen dalar breder den rätttrogne ut sin matta, vänd mot Mecka, och förrätar sin bön. Man lär sig älskar detta land!” (sid 109)

 Tillbaka till toppen

 

Ø     Henrik Samuel Nyberg: Orientalisten Henrik Samuel Nyberg var en av de största kännarna av den persiska kulturen och språket som Sverige någonsin haft. Nyberg var från början semitolog och doktorerade i Uppsala 1919 på en avhandling om den muslimske mystikern Ibn ’Arabi. Han skrev flera internationellt uppmärksammade studier om iransk forntida religion, framförallt zoroastrism och manikeism, och var ledamot av Svenska akademien efter 1948. I akademiens minnesanteckningar (H.S. Nyberg. En vetenskapsmans biografi) skriver dottern Sigrid Kahle om sin fars vistelser i Iran på 1960-talet. 

  

Iraniernas konstnärliga sinne

”Iranierna måste utan tvivel betecknas som ett av världens konstnärligt mest begåvade folk, och vad de frambragt i konsten har utövat ett inflytande i världshistorien, som ännu icke är på långa håll klarlagt och till sin betydelse rätt uppskattat”, säger H.S. (sid 435) 

Vid Sa’dis och Hafiz’ gravar

Shiraz kallas poeternas och rosornas stad. Den klassiske diktaren Sa’adis berömda diktverk heter Gulistan, ’Rosenträdgården’. Under hans grav finns en varm källa, där Sa’adi skall ha hämtat vatten till sin rosengård, och om man tvättar sig där får man behålla sin hälsa. H.S. böjde sig ned fuktade ansikte och händer med källans ljumma vatten; se det var persiskt! Den store poeten Hafiz’ grav låg inbäddad bland cypresser och en näktergal sjöng. H.S. tog av sig hatten i vördnad. Alla stod tysta, medan han ur minnet på persiska läste en dikt av den poet som Goethe skänkt Europa, om Josef som irrar i öknen, men skall återfinna sitt Kanaan; omkvädets ”Sörjen icke!” understryker mjukt viloplatsens frid och ögonblickets helgd.” (sid 438) 

Den levande orienten

”Först när jag kom till Iran märkte jag hur okunnig jag är. Ingetning går upp mot självsyn, konkret föreställning om historiens stora valplatser. Intrycken ha hunnit smälta och det är med häpnadjag konstaterar, att jag har sett Damavand, att jag har varit i Isfahan, i Shiraz, i Persepolis, i Pasargadae; historien lever för mina blickar, då jag nu uppe i min lilla tornkammare i universitetsbyggnaden tar fram mina arabiska och persiska texter”, skrev H.S. (sid 447)   

Isfahans universitet

Triumfen fortsatte i Isfahan, där hans yngsta elev i persiska Bo Utas vistades för språkstudier bekostade av kungafonden. Här mottogs H.S. som en gammal vän. De begav sig till Daneshkadeh i adabiyat, fakulteten för skön litteratur, där dekanus Faroughi kom dem till mötes redan på gården, genast ordnade en bil och en följeslagare och så rakt in i Isfahan nisf-i jahan, det Isfahan som dess poeter kallar ”halva världen”. […]

Nu gällde det att förbereda sig för vad han skulle säga till Isfahans studenter på kvällen. Klockan 16.30 var universitets aula full av persisk ungdom; professor Faroughi introducerade den svenske orientalisten. Nybergs tal, nedklottrat på ett avrivet block, har ett direkt grepp. H.S. visste alltid vem han talade till. Han etablerade det gemensamma intellektuella bandet, poängterade vad Irans historia, konst och litteratur har betytt för mänskligheten, målade uppframtidssyner men vädjade till studenterna att känna sitt ansvar för sin egen kultur. ”Varför förkasta vackra gamla föremål och goda sedvänjor utan något förnuftigt motiv? I den snabba och mycket allvarliga förändringen av livsvillkoren som er nation genomgår måste ni se till att ert arv inte förskingras. Låt det smidigt foga sig till den tekniska utvecklingen utan att förlora kontakten med det förflutna!” (sid 463)

 Tillbaka till toppen

 

Ø     Willy Kyrklund: Willy Kyrklunds författarskap tillhör de mest originella och betydande i den svenska litteraturen. Om Iran berättar han i sin bok Till Tabbas (Bonniers, 1959), som på en gång är reseskildring, kulturhistoria och en kärleksförklaring till den persiska kulturen. På 1950-talet läste Kyrklund persiska för H.S. Nyberg i Uppsala. Till Tabbas hör till en av hans främsta böcker.

 

Det persiska huset

”Det orientaliska huset öppnar sig inåt. Det västerländska huset öppnar sig utåt. Det västerländska huset ställer ut sig på samma sätt som de västerländska kvinnorna med balkonger, bärbuskar och televisionsantenn. Det orientaliska huset visar endast den blinda muren, den stängda dörren. […] Huset öppnar sig inåt . Dess hjärta är trädgården, som i utformning kan variera från en pelargonia i kruka till mera påkostade arrangemang. Boningsrummen har ofta parallella dörrar till trädgården med fönsterrutor i pannån. En sorts loggia med träpelare är även vanlig. Mitt på gården är dammen, med eller utan guldfiskar.” (sid 26-27) 

Den persiska trädgården

”Man sitter i rummet med dörren så att man kan se pelargonian, ty det är så rart med detta gröna. Människor från Nordens frodiga länder uppfattar inte riktigt detta; de kommer från en trakt där grönskan är en trivialitet, där hela landskapet är täckt av en mångskiftande växtlighet. De har hört talas om persiska trädgårdar och gör sig överdrivna föreställningar. Vad som konstituterar den persiska trädgården är icke blommorna, som finns där, rabatten med penséer, plommonbuskarna, apelsinträdet, inte ens guldfiskarna så typiska de än är, utan det är landskapet utanför, det öde landet där trädgårdarna vattnas. Den persiska trädgårdens själ är icke rosenbusken utan muren.

När man ser staden uppifrån bergen förnimmer man detta. Man ser den som ett mosaiksmycke av gröna och olikfärgade bitar liggande i svackan mellan nakna gråa berg. Odlingarna i stadens utkant är också muromgärdade; grönska och murar.” (sid 27-28) 

Chûpî-dansen

”Den tolfte imamens födelsedag är en glädjefest, vilket inte är så vanligt jämfört med sorgefesterna. På denna dag såg jag en dans, som kallas chûpî (av chûb- trästav; möjligen av chûpân – herde). Två pukor och en skalmeja satt på ett tak. Dunkade och skrek, bultade och pep. De blev aldrig trötta. Pukornas andhämtning, skalmejans sträva ton flämtade och ven. Två män åt gången dansade mot varann, på gatan, i ringen av åskådare. Den ene höll en lång stav eller stör i handen, vertikalt, den andre en bastant käpp, fattad i bägge ändar. De kretsade runt varandra i en trång cirkel, runt sin gemensamma tyngdpunkt, men likgiltiga för varandra, oberörda. Plötsligt utdelade han-med-käppen ett kraftigt och lömskt påkslag mot den andres smalben, kraftigt nog att fälla honom till markenmed knäckta underben. Men den andre hade sett ansatsen genom ögonvrån och parerade snabbt med staven. Som om ingenting hade passerat fortsatte de dansande sina turer, likgiltigare, stoltare än någonsin. Musiken gick på som förut; den enkla melodiken, de varierande rytmfigurerna, det ständiga ostinatot hetsade och drev. När faller nästa slag? När som helst. Strax eller senare. Nu!

Mången besitter kunskap i denna dans, mången är angelägen att pröva på. Den angelägnaste av åskådarna ryckte åt sig käppen. Han som hade svingat käppen fick nu överta staven, vars tidigare innehavare avfördes från dansen. Musiken fortsatte. Högmodet fortsatte. Dansen fortsatte och fortsätter.” (sid 34-35) 

Persiskt te

”Te skall man dricka vid uppbrott i gryningen i ökenranden i Persien. Morgonens valna fingrar griper efter det heta glaset. Socker och ånga; brännande störtar drycken ned i kroppens schakt av nattlig kyla. En till – lemmarnas styvhet börjar lösas upp, röster och gryningsljus, uppbrott. Sannerligen, heter det i Koranen, han är den som klyver sädeskornet och dadelkärnan, han är den som klyver morgonen…[…]

Teglaset bränner fingertopparna. Tedrickandet i Persien är ett recent fenomen, uppkommet efter ryskt inflytande. Ännu på sextonhundratalet drack man kaffe, en svart dryck som förskräckta europeiska resenärer beskriver – detta var de vänskapliga ambassadernas tid, då Persien var kristenhetens oumbärliga allierade mot turken. Numera återstår av kaffet knappt mer än benämningen kaffehus – qahvekhâne –, det som serveras är te.

Man nyttjar i Persien, liksom i Europa och Indien, det svarta teet. Det kinesiska gråna teet, ojäst, som man föredrar i Nordafrika, möter på nytt i Afghanistan.” (sid 90-91)

 Tillbaka till toppen

 

Ø      Sven Delblanc: Från sagan om tyrannen Zahak, som härskade över Persien i åldrarnas morgon, utgår Sven Delblancs upplysande berättelse Zahak. Persiska brev (Bonniers, 1971) om upplevelser i tidiga 1970-talets Iran. Den presenterar intryck, analyser, anekdoter och problemdebatt, färgklickar som bildar en personlig tavla av det mytomspunna landet. Delblancs reseberättelse bygger på skarp och frodig förmåga att se och på god förkunskap om land och folk.

 

Teherans trafik

”Trafiken i Teheran är som en grotesk bild av liberalismens samhälle, av Darwins djungel. ”Huvudsaken är att jag kommer fram”, så lyder regeln, som har till följd att praktiskt taget ingen kommer fram. Trafikfyrar betraktas som huvudsakligen dekorativa inslag i gatubilden. Att köra mot rött betygar en mans virilitet lika övertygande som tio söner. I trafikstockningens centrum står en helt passiv polis, som ibland luftar sin maktlöshet genom att blåsa i en liten visselpipa. Kollektivtrafiken är överansträngd. Bilismen har börjat  bli en av de stora dödsorsakerna.[…]

Jag berättar inte detta för att ge pittoreska tursitimpressioner. Trafikanarkin belyser en viktig tradition i detta samhälle: man lyder inte frivilligt lagar och förordningar, av civism eller medborgerlig solidaritet. Man lyder bara de lagar som man tvingas lyda, genom en stark samhällsmakts hårdhänta tvångsingripande. Man stannar inte inför rött ljus lika litet som man betalar skatt om man på något sätt kan undgå det.” (sid 16-17) 

Djoushaghans mattor

”I den sköna staden Isfahan tar Turisten [i.e. författaren] sitt logi i ett ganska enkelt hotell. Enkla hotell har sina avigsidor, som reseskildrare med sinne för det exotiskt pittoreska säkert kan berätta om. Men de har i gengäld en stor fördel: goda persiska mattor. I Teheran har Turisten bott på ett fint, västerländskt hotell, som snobbade med heltäckande mattor, trista, murriga, sjaskiga, fläckade av de karakteristiska uppkastningar som framkallas av bourbon. Men detta enkla hotell i Isfahan har som alla enkla hotell i Persien handknutna mattor på golvet. Tusristen, expert på mattor som på allt annat, finner på sitt golv en matta från Djoushaghan, en by norr om Isfahan, där man i hundratals år knutit ett och samma mönster i mattor av högsta klass. Överallt har mattprofitatörer sökt korrumpera mönster och färger, men de goda människorna i Djoushaghan har istadigt hållit på sina kvalitetskrav, sina mönster, sina färger. Turisten ser med gripenhet på detta sköna alster av bondekonservativ trohet mot traditionerna. Pris och ära vare dessa bönder, som segerrikt motstått kommersialismens ulvar!” (sid 96-97) 

Sallawat

”Sallawat läset som uttryck för tacksamhet när man nalkas ett mål eller som besvärjelse mot faror under resan. På en bussresa från Shiraz upplevde jag, att en despotisk chaufför greps av patologiskt ursinne och började köra i 120 kilometers hastighet på livsfarliga bergsvägar. Vi var alla döden nära, och bussen genljöd av sallawat; Allah må veta att jag själv inte var med och mässade.

En vanlig grundform för sallawat är följande. Försångaren ropar: ”Ära och prisa Allah och Muhammed och hans ättlingar!” Varpå församlingen svarar: ” Ärad och prisad Allah och Muhammed och hans ättlingar!” En kunnig försångare kan sedan variera i det oändliga om han får gott gensvar. Så här till exempel: ”Lev dygdigt i väntan på mahdins ankomst och prisa och ära Allah och Muhammed och hans ättlingar!” Svar: ” Ärad och prisad Allah och Muhammed och hans ättlingar!”

   Vem är berättigad att ta upp en sallawat? Han behöver inte vara mollah, nödvändigtvis. Ofta tycks det vara män med social prestige, vilkas position framgår av att de sitter framtill i bussen. Om försångaren får ordentligt gensvar har han vunnit en social seger, blir gensvaret dåligt har han lidigt ett nederlag, som kan spåras i höjd ansiktsfärg och kvävda svordomar. Jag fick ofta det intrycket, att bussens ovilja att svara betydde, att man inte accepterade försångaren som social ledarfigur. Försök inte att göra dig bättre än du är, min gubbe lilla.

 Jag berättar detta om sallawat bara för att ge ett exempel på den starka religiösa gemenskaphetskänsla man ideligen möter i detta land. Hög och låg, fattig och rik, vi är alla muselmaner och förenas i sallawatens unisona körer till en nästan mystisk broderskapskänsla.” (sid 175-176) 

Mahroughs gravmoské i Nishapur

”Av en underlig slump blir jag i tillfälle att besöka en moské, och detta på en fredag, under pågående andakt. Jag beundrade utifrån gravmoskén över Muhammed Mahrough i närheten av Nishapur, när en ung och lättsinnig moskévakt frågade om jag ville bese det inre. Men var det inte förbjudet? Asch, det var väl inte så farligt…

Och jag drar skorna av mina fötter och stiger in bland de rätttrogna. Det blir en overklig, nästan drömlik upplevelse, i minnet liksom dold i ett töcken av rökelse. Och denna känsla alstrades inte av miljöns ”exotism” utan snarare av en egenartad blandning av djupaste andakt och nästan familjär nonchalans i umgänget med det gudomliga.” (sid 183-184) 

Bachtiarernas land

”I detta bachtiarernas vilda Shahr-e kurd lyckas jag bara upptäcka en nationalklädd bachtiar, till synes ganska besvärad av sin pittoreska och något uppseendeväckande dräkt. Staden är en ren och prydlig landsortshåla, ett persiskt Vetlanda. Här finns vattenledning och djouen är degraderad till rännsten. Badhuset är skinande nytt, smyckat med glasyrtegel och ståtligt som en moské. Biografen bjuder på James Bond och andra den västerländska kulturens välsignelser. Staden lever på mattknytning och överallt på gatorna ligger mattor utlagda för att patineras av bilar, truckar och åsnekärror. Sådan behandling ska en god matta kunna tåla.

Chahar Mahal var en gång ett vilt och otillgängligt distrikt, regerat av bachtiarernas khaner under shahens mycket nominella överhöghet. Tydligen har det inte gått upp för de goda invånarna i Isfahan, att landet och tiderna har förändrats. Chahar Mahal är en fridsam landsända, och bachtiarerna är i färd med att lämna sitt nomadiserade liv, lägga av nationaldräkterna och gifta in sig med perserna. Och den vägen måste det väl gå.

Turisten sitter på balkongen till stadens hotell och dricker te, fjäskigt uppassad av en degenererad ättling av dessa en gång så stolta och självständiga vandringsmän. Och han kommer på sig själv med att längta en smula efter forna tiders bachtiarer.” (sid. 120-121)

Tillbaka till toppen