Iran ur svenska ögon

Den moderna svenska reseskildringen av Iran tar sin början med den legendariske upptäcksresanden Sven Hedin (1865-1952) i slutet av 1800-talet. Hedin var en framträdande kulturpersonlighet under den oscarianska tiden. Han invaldes i Svenska akademin 1913 på stol 6 och var den siste som adlades  i Sverige av Oscar II. Hans främsta reseskildring av Iran är Kung Oscars beskickning till Schahen av Persien år 1890, en bok som är starkt präglad av nationromantik och exotism för det främmande. Idag är Hedin i det närmaste bortglömd i Sverige, delvis på grund av hans konservativism och politiska ställningstagande för nazismen under andra världskriget.

Baron Eric Hermelin (1860-1944), den främste uttolkaren av persisk poesi i svensk språkdräkt, bidrog genom sin översättargärning till att införliva den persiska poesin med det svenska litterära kulturarvet. Även om Hermelin aldrig satte sin fot i Iran hade han ett bestående intryck på den svenska vitterhetens syn på persisk språk och litteratur. Flera av den moderna svenska diktens portalgestalter, däribland Vilhelm Ekelund, Hjalmar Gullberg och Lars Gyllenstierna, tog djupt intryck av Hermelins tolkningar. Under senare hälften av 1900-talet besöktes Iran av flera uppmärksammade svenska författare som förmedlat sina intryck av landets folk och kultur i en rad publikationer. Till de främsta hör Willy Kyrklunds Till Tabbas, från 1959, och Sven Delblancs Zahak, persiska brev, från 1971. Det senaste i raden reseskildringar är Tomas Andersson och Stefan Foconis Gubben i taket, från 2003.