Konst

Ø      För-islamisk konst: När stora delar av Främre Asien erövrades av det persiska kavalleriet under det akemenidiska väldet (550-332 f.Kr.) lades grunderna till den fornpersiska konsten som varade i två århundraden. De persiska städerna och palatsen i Pasagrade, Susa och Persepolis dekorerades av skickliga hantverkare från hela det väldiga riket: Det var bl.a. babyloniska, grekiska och egyptiska hantverkare som skapade den persiska hovkonsten. Stilmässigt kom influenserna sålunda från flera olika håll, framför allt från hurritiskt, assyriskt och babylonskt håll. Cyrus grav i Pasargade är ett fristående monument byggt som ett hus på ett pyramidliknande postament. Annars var kungagravarna inhuggna i klippan och hade rikt skulpterad, tempelliknande framsida. de framgrävda palatsen och audienshallarna i Persepolis, upförda av bl.a. Darius och Xerxes, var utförda som monumentala kolonnhallar med höga slanka grekinspirerade kolonner, vars kapitäl pryddes a tjurhuvuden. Byggnaderna har en rik utvändig reliefutsmyckning, ibland utförd i färggrann glaserad terrakotta, såsom kungapalatsen i Susa. Man känner lätt igen de assyriska väggrelieferna i de oändliga persiska processionsbilderna och kakelplattorna, den grekiska skulpturens detaljering av textilier. Särpräglat för den persiska konsten är djurornamentiken och det intryck av lätthet som arkitekturen måste gett, kanske inspirerat av den persiska nomadarkitekturen. Under det parthiska väldet (250 f.Kr.-226 e.Kr.) fortlevde de persiska traditionerna med mycket starka influenser från den hellenistiska konsten. Viktiga monument är Hatra och Seleukia (i dagens Irak). Under sassanidiska tid uppstod en ny blomstring och härom talar palatsruinerna i bl.a. Firuzabad, Sarvestan, Shahpur och Kteseifon. Detaljerna röjer hellenitstiskt och romerskt inflytande, medan de storslagna valv- och kupolformationerna är inhemska. Textil- och metallkonsten stod högt i framförallt bildvävnader och drivna silverkärl med stiliserade jaktscener och djurbilder. Den persiska konsten innehöll inga kultbilder eller tempel och både i abstraktion och dekoration kan den sägas föregå den islamiska konsten. Den sassanidiska konsten fick mycket riktigt stor betydelse för utformningen av den islamiska konsten i Iran. Iranska stilelement kom också att påverka den bysantiska och kinesiska konsten. Alltsedan den nationella renässansen på 1920-talet har den akemenidiska och sassanidiska konsten återupptagits i det moderna Iran.

Ø      Islamisk konst: Efter arabernas erövring av det sassanidiska rikets huvudstad Ktesifon dröjde det inte länge innan den persiska kulturen åter blomstrade över ett område som var mycket större än det inom det sassanidiska Irans gränser. Under de abbasidiska och seljukiska dynastierna tog den persiska pånyttfödelsen inom konsten fart på allvar. Seljukerna lät uppföra moskéer i persisk stil över hela sitt rike, från Anatolien i väst till Punjab i öst. I Isfahan förskönades Fredagsmoskén med en stor tegelkupol framför bönenischen (mihrab) som mäter 14 m i diameter och är en slags fyrbågskonstruktion med ursprung i de zoroastriska eldaltarena (tshar tak). En andra kupol byggdes i andra änden av byggnaden och kom att fungera som mausoleum. Dessa kupoler är ett ypperligt exempel på hur väl perserna behärskade välvning med hörntromper. Övergången från den kvadratiska grunden till cirkeln sker via förmedling av en oktogon, enbart genom användning av geometriska former. Seljukerna skapade även de system med nischer och håligheter som senare gav upphov till stalaktitutsmyckning (muqarna). På 1100-talet får Fredagsmoskén de fyra stora axiala iwanerna mitt på var och en av gårdsfasaderna som är så kännetecknande för den persiska religiösa arkitekturen. Iwanerna bildar den typiskt persiska korsformiga planen med en tvagningsbassäng i mitten där huvudiwanen bidrar till att markera rummets orientering mot den heliga kaba. Den persiska moskén visar härmed inte upp sina ytterfasader och reser sig inte heller mitt på en fri yta, utan den är istället inbäddad i stadslandskapet. Under timuriderna och safaviderna utvecklades ett tekniskt mästerskap utan motstycke som möjliggjorde byggandet av praktfulla mästerverk. Timuridernas grundare, Timur Lenk, assimilerade den persiska kulturen och gjorde Samarkand till ett lysande centrum för konst och vetenskap. Han lät uppföra ett överdådigt palats, Shahr-i sabz (den Gröna staden) och den stora moskén Bibi Khanum där han använde den typiska persiska planen med fyra iwaner mot en gård. Bönehallarnas tegelkupoler bärs upp av 480 stenkoloner och är klädda med blågrön fajans, islams färg. Timur Lenks son Shah Rokh gjorde Herat till en huvudstad för persisk högkultur där han uppförde ett stort mausoleum åt sin gemål, Gauhar Shad. Hela den timuridiska arkitekturen kännectecknas av en praktfull polykrom mosaikbeklädnad i fajans med iranska motiv vilket inte minst är tydligt i Gauhar Shads förgyllda moské som uppfördes över den åttonde shiitiska imamens grav i Mashhad. Utvecklingen av tekniken med polykroma plattor (kashi, från staden Kashan) gjorde det möjligt att skapa praktfulla keramikbeklädnader, vilkas dekorationer - blomstermotiv, buketter, flätverk, arabesker och inskrifter - till sist täcker alla synliga ytor i de religiösa byggnaderna. Denna persiska arkitekturdekoration spreds sedan vida omkring i den islamiska världen.

Under Shah Abbas den stores tid upplevde den persiska arkitekturen ett uppsving och den nya huvudstaden Isfahan förvandlades till ett konstnärligt centrum. Redan 1597 inleddes arbetena på den stora Chahar Bagh-avenyn och Shahens torg (idag omdöpt till Imamens torg). Det nybyggda centrum ansluter i söder till den gamla staden, vars hjärta var Fredagsmoskén. Shahens torg öppnar ett vidsträckt rektangulärt rum i stadslandsskapet, helt kantat av arkader. I den två ytterändarna reser sig stora portaler (pishtak): den i norr leder till basaren och den i söder fungerar som monumentalingång till Shahens moské (idag omdöpt till Imamens moské). På västra sidan ligger utsiktstornet 'Ali Qapu, vars balkong befinner sig ovanför dörren till palatsträdgårdarna. På östsidan, mittemot, reser sig Shah Abbas privata bönekapell, Lutfullahs moské. Till detta byggnadskomplex läggs efterhand en rad palats, trädgårdar, badhus, paviljonger och skolor längs Chahar Bagh-avenyn som sträcker sig fram till bron Allahverdi Khan. Shah Abbas gjorde Isfahan till en grön stad, en yppig oas mitt i öknen, en avbild av paradiset under inrådan från shiitiska filosofer och vishetslärare. I den islamiska arkitekturen och stadslandskapet är nämligen alla former, proportioner och färger försett med en symbolisk betydelse.