Litteratur

Forntid: Den persiska litteraturen har urgamla traditioner. Rötterna till iransk mytologi, med kungar och hjältar, hittar man i den zoroastriska religionens heliga skrifter, Avesta, skrivna på vers för ungefär 3 000 år sedan. Avesta har samma ställning i iransk litteratur som Veda-skriftena har i den indiska litteraturen. Bara en liten del av den ursprungliga Avesta har bevarats till våra dagar och mycket tyder på att den ursprungliga texten var mycket mer omfattande. Den ursprungliga Avesta bestod av 21 böcker (naskher) och idag har bara en av dessa, Vendidad, bevarats i sin ursprungliga form. Den zoroastriska traditionen lägger  skulden för Avestas förstörelse på Alexander den store som brände ned det kungliga biblioteket i Persepolis, och därmed zoroastriernas heliga skrifter, under sin erövring av det akemenidiska riket. Först under sassanidisk tid sammanställdes resterna av den ursprungliga Avesta och översattes till pehlevi (medelpersiska). Till Avestas viktigaste del hör Gatha-hymnerna som tillskrivs Zarathustra själv, men som först nedtecknades på sassanidisk tid. Hymnerna överfördes först muntligt och reciteras än idag. Från århundradena kring Kristi födelse fram till 700-talet utvecklades den mångsidiga och omfångsrika pehlevi-litteraturen som både omfattade prosaromaner och olika slag av religiösa skrifter. Till den sistnämnda gruppen hör bl a Zarathustra-legenden. Diktningen bestod främst av episk poesi med mytiskt och heroiskt innehåll. Pehlevi-litteraturen rymmer även hjältedikter och vinsånger som framfördes av kringvandrande skalder och sångare. Musikern Barbad som verkade vid storkonungen Khosrou Parviz' hov var en av det sassanidiska Irans främsta skalder.

Klassisk tid: Införandet av den nypersiska litteraturen på 900-talet var betingad av den ofantliga kulturomvälvning som införandet av islam innebar. Omkring år 1000 besjöng Abu al-Qasim Ferdosi i det stora konungaeposet Shahnama Persiens öde genom tiderna. Hans krönika räknas idag som Irans nationalepos och har stor betydelse för det persiska nationalmedvetandet. De tidigaste klassiska diktarna, däribland Rudaki och Manuchihri, var hovpoeter som skrev panegyriska dikter. Den nypersiska litteraturens samband med islams mystik, sufismen, är särkilt uppenbar och präglade särskilt lyriken. Till de stora lyrikerna hör skalderna Nizami och Omar Khayyam; den sistnämndes Rubaiyat från 1100-talet har nått oss framförallt genom E. Fitzgeralds romantiska tolkning. Den mera didaktiske skalden Sa'di Shirazi skrev sededikter, däribland Gulistan och Bustan, som speglar det traditionella islamiska samhällets moraluppfattning. Den rika sufiska litteraturen nådde sin höjdpunkt på 1200- och 1300-talen med Jalal al-din Rumi, Shams al-din Hafiz och den mera mångsidige 'Abd al-Rahman Jami. Hafiz har sedan länge ansetts representera det finaste inom den persiska lyriken med sina lovsånger till vinet och kärleken.

Modern tid: På 1800-talet började en ny persisk litteratur ta form under inflytande av den samtida europeiska. Först en bit in på 1900-talet återgav författare som Mohammed 'Ali Jamalzadeh, Sadiq Hedayat och Bozorg 'Alavi den persiska prosan något av dess tidigare originalitet med sina sociala motiv. Samtidigt framträdde en modern persisk diktning genom poeten Nima Yushij som var den förste i Iran som använde fri vers. De klassiska versmåtten övergavs gradvis till förmån för nya former. Till Irans främsta kvinnliga diktare under 1900-talet hörde Forogh Farrokhzad vars vågade bildspråk och sensualism utmanade traditionella iranska samhällsnormer. En annan pionjär inom modern persisk poesi var Ahmad Shamlu som experimenterade med en rad olika stilar och fick viss internationell uppmärksamhet.