Nutida vyer

Daniel Werner   Mats Knutsson   Bazar Blå    Ingela Bendt

Daniel Werner besökte Iran 2003 och nedan följer ett par axplock ur hans reseberättelse som finns tillgänglig på hans hemsida:  www.danielsresor.se

Att fotografera i Rasht

"Jag tog en taxi tillbaka till mitt hotell i Rasht och åt min iranska kaviar i andakt. Det var inte så märkvärdigt men det var väl champagnen som fattades. En kul upplevelse men inget man äter varje dag...

Blev fort rastlös och gick ut på stan igen. Jag gick till basaren, förut helt öde, nu full utav liv och rörelse. Det var mycket familjer ute och kvinnor. I exempelvis Egypten såg jag bara män på gatorna men här i Iran var det annorlunda. Jag såg inte några andra turister och många tittade på mig, börjar bli van att bli uttittad när jag reser...

Många hejade och ville att jag skulle ta kort på dem när de fick syn på min kamera. I vissa länder jag besökt blir folk vansinniga om man frågar om man får fotografera dem men inte i Iran. De verkar älska att stå framför kameran! Kul med kort på människor också och inte bara på en massa historiska byggnader i fotoalbumet.

Jag köpte en 1,5 liters vattenflaska, kex och en chokladbit för endast 4000 rial, då är det kul att handla..." 

Masuleh

"Jag och mina nyfunna vänner gick upp mot byn och passerade flera försäljare som sålde stickade vantar, sockor och dockor. Vi fortsatte och hamnade på trånga gator. Masuleh är verkligen en fantastisk plats. De små mysiga husen i mattad gul färg som ligger huller och buller och de gröna bergen runt omkring gör platsen till en verklig sevärdhet. Tog massvis med kort och gick runt i byn en lång stund. Vi satte oss på en restaurang med en fantastisk utsikt och beställde in nygrillad kebab som serverades med ris, färskt bröd, lök, tomat och dricka. Maten smakade utmärkt och de fem iranierna var mycket trevliga. När maten skulle betalas krävde de att få betala, jag var deras gäst och de ville bjuda mig på maten. Jag tackade och bockade.

De frågade var jag hade mitt hotell och då jag sa Rasht erbjöd de sig att skjutsa mig, de skulle den vägen.

Jag blev verkligen positivt överraskad utav all den vänlighet som jag möttes utav i Iran."

Isfahan

"Efter att ha småpratat lite med några pojkar som ville öva på sin engelska fortsatte jag längs med flodkanten. Jag hamnade i en park där små flickor i lågstadieåldern lekte i en stor lekplats. Alla bar givetvis sjal och sjalarna hade samma färg. När jag var på väg därifrån blev jag upphunnen utav de två tonårstjejerna som jag tidigare blivit fotograferad ihop med. En utav dem räckte över en glass och sa; "I love you" och sedan "Ich Liebe dich"... Sedan försvann dom och jag stod där förvånad och smickrad på samma gång. Iranier hör till de mest vänliga människor jag mött under mina resor. [...] För 6000 rial tog jag en taxi tillbaka till Khaju Pol. Jag köpte en glass för 2000 rial och satte mig under ett utav valven och lät vinden svalka mig. Då tehuset under bron var stängt fick jag bege mig till Si-o-Seh Pol. Jag besökte tehuset under det södra brofästet. För 7000 rial fick jag en tekanna och en vattenpipa med banansmak. Jag satte mig vid ett ledigt bord medan alla iranska männen där inne tittade nyfiket på mig. Det var verkligen en upplevelse att sitta under bron med vattnet porlande bredvid mig. Där under kunde jag sitta i evighet..."

Tillbaka till toppen

 

Mats Knutsson besökte Iran 2003 och hans reflektioner från resan finns publicerade i nätmagasinet Världsbild som ges ut av Utrikespolitiska föreningen i Göteborg.

 Iraniernas andlighet

"I Shiraz möter jag iraniernas andliga sida. Man kan tro att de är troende, ja, fanatiska muslimer – om man utgår från den bild som kablas ut över världen av den västerländska massmedian. Islam fanns överallt, det är sant – men det dröjde ett tag innan jag insåg att jag saknade något. Det fanns inga böneutropare, ingenstans. Då jag reste i Egypten för några år sedan blev man både förtjust och trött på dessa ständig hojtande hela dagarna. Men i Iran är det tyst. Om det beror på att de är shiiter, vet jag inte, men tyst är det. Inga stora grupper av beende människor möter mig heller någonstans. Moskéer finns givetvis överallt, men ritualerna genomförs både diskret och hänsynsfullt. Jag får intrycket av en mildare religiositet bland människorna än vad jag väntade mig. Den verkade väldigt jordnära och ödmjuk. Jag var välkommen in i alla moskéer, bara jag visade dem respekt och följde god sed. I Shiraz finns graven av shah-e Sheragh, bror till en av de tolv imamerna, imam Reza, som dog här på 700-talet. Hans helgedom är en fantastisk skapelse. På insidan är väggarna täckta av en mosaik av speglar, silver och kristall och rummen är fyllda av sörjande och mediterande människor. En del bad, men de flesta satt bara där, fingrande på sina radband, i djupa tankar. Ingen såg ner på mig där inne, ingen brydde sig om mig utan var inne i sina egna tankar. De jag bytte några ord med var ytterst vänliga, och i respekt över den andliga, fridfulla atmosfären bugade även jag lätt mot Shah-e Cheraghs sarkofag innan jag lämnade utrymmet. Besöket hade ett bestående andligt intryck på mig."

Tillbaka till toppen

 

Bazar Blå är en folkmusikgrupp från Stockholm som besökte Iran 2004 där man höll tre lovordade konserter i Niavaran palatset. Gruppen har publicerat sin reseberättelse på sin hemsida: www.bazarbla.com

 

Musikaliska möten

"Vi har en mängd goda erfarenheter med oss som kommer att vara med oss länge och det känns som denna resa bara var början på ett långt samarbete. Vi upplevde ett land där traditionell kultur fortfarande betyder väldigt mycket för stora delar av befolkningen, en identitet som de flesta verkar tycka är värd att bevara och vidareutveckla, en identitet som ligger långt ifrån det officiella rykte landet har i västvärldens nyhetsrapportering. Den obändiga kraft som musik och kultur har att bygga broar mellan människor från olika delar av världen kan inte underskattas och den kreativitet och initiativkraft vi möttes av fyllde oss med hopp och inspiration."

 Tillbaka till toppen

 

Ingela Bendt besökte Iran 2004 och berättar om sina olika erfarenheter i resetidningen Vagabond (nummer 7, 2004). Här nedan följer ett urval ur hennes läsvärda artikel.  Se även, www.ingelabendt.com

Tusen och en natt

"Iran öppnar sig långsamt mot väst. Det är lite som att stiga in i en hemlighet, där det gamla Persien vecklar ut sin orientaliska prakt. Ett land fullt av motsägelser. ... Ett äventyr att återupptäcka – innan turistinvasionen. [...]

Det är som att med nya ögon bläddra sig igenom Tusen och en natt och lyssna på Sheherazads barnbarn vid en turkosskimrande moské i Mashhad eller bakom färgade glasrutor i Yazd, den gamla lerstaden vid öknens rand där det fortfarande vävs tjocka sidentyger. Eller stöta på en dervish (muslimsk mystiker) som vandrar i trädgården vid poeten Hafez grav i Shiraz. Det känns som om detta sagoväsen i långt vitt skägg alltid gått där i doften av apelsinblom, oberoende av regimskiften och politiska förvecklingar." 

Teherans skattkammare

"I valven under centralbanken ligger Skattkammaren innanför halvmetertjocka kassavalvsdörrar, nåbar efter noggrann kroppsvisitering. Här får man Irans historia via ädelstenar – en helt ofattbar samling juveler och föremål. Vi stannar framför en juvelbeströdd jordglob. När en av shaherna besökte England på 1800-talet blev han imponerad av alla fabriker och den industriella utvecklingen, så långt från det feodala Iran. Hur kunde han imponera på väst? Jo, han gjorde på sitt sätt. Av 34 kg guld, närmare 4 kg ädelstenar från högarna i skattkammaren, lät han tillverka Irans svar på industrialismen – en jordglob med hav av smaragder, kontinenter i rubiner, Sydostasien, Iran, England och Frankrike i diamanter och Sydamerika i safirer. Kitschigt, men äkta. Alarmsystemet piper hela tiden när någon kommer för nära montrarna."   

Yazd

"Det känns att Yazd en gång var en handelsplats längs karavanvägen. På Silk Road Hotel ser jag över taken på den sandfärgade gamla världsarvstaden av soltegel med sina labyrintiska gränder, basarer och murar med stängda portar. Vindtornen sticker upp överallt, under sommarens hetta för de ner den lilla vind som existerar och kyler den över en vattenbassäng, som luftkonditionering.

Ali och Hussein driver Silk Road Hotel, innan det hade de Backpackers Inn och ett internetkafé. I traditionell stil vetter rummen inåt, mot den skyddande gårdens mitt, mot den runda dammen med sin springbrunn och guldfiskar. Hotellet är en fristad där det går att ta av slöjan så länge inte de iranska gästerna inte klagar. Eller dricka en alkoholfri öl som smakar cider. Runt om ligger de rosalila ökenbergen och lockar i solnedgången." 

Öknen

Från Yazd går en buss till Tabas, oasen mitt i öknen. Jag ska ge mig iväg själv efter att ha varit tillsammans med andra i två veckor. Resan tar sex timmar. Saltutfällningarna i öknen ser ut som frostbina åkrar. Jag kommer i mörkret till Tabas, sover över en natt på ett förbeställt hotellrum som ser ut som något från gamla Sovjet och går tidigt i gryningen in till staden som inte alls är så vacker som jag förväntat. Men där finns en paradisisk trädgård med rosor, palmer, tre pelikaner och porlande fontäner. Jag fortsätter i buss ytterligare åtta timmar och genomkorsar öknen mot Mashhad, pilgrimsstaden i nordöstra Iran, helt nära gränsen till Afghanistan och Turkmenistan. Bussen är full av kvinnor och män som inte sitter åtskilda som på stadsbussarna. ... Att stå vid öknens rand är som att stå på stranden med havet framför sig, öknen måste genomkorsas. Det finns alltid en andra sida."

Tillbaka till toppen